Man tror att det ska vara som i en film.
Skita totalt i personlig hygien. Göra en koja av filtar, täcken och kuddar och sen leva där inne. Titta på filmer. Helst sorgliga så man får gråta. Äta glass direkt från förpackningen. Dricka mängder av favoritdrycken. Gråta lite till. Ringa bästa tjejkompisen för att bli peppad. Sova när som helst. Och gråta. Äta mer glass. Fler filmer. Fler telefonsamtal. Men så är det inte. Det enda smått ohygienska jag (enligt min mamma) gör är att jag dricker direkt ur isteförpackningen. Ojdå.
Gråter gör jag. Ganska mycket. Men jag gör det samtidigt som jag gör alla vanliga vardagssysslor. Ibland inne i badrummet, om jag nu vill vara ensam med mitt brustna hjärta i cirka 10 minuter. Det andra kan jag inte göra.
Livet går vidare och har inte tid för dina sorgutbrott. Världen stannar inte upp för att en pojke inte vill ha dig längre. Faktum är att världen inte stannar upp för något, än mindre någon. Så det är väl den första läxan jag fick lära mig när jag var 17. Ur ett universellt perspektiv är du aldrig så pass viktig.