Man tror att det ska vara som i en film.
Skita totalt i personlig hygien. Göra en koja av filtar, täcken och kuddar och sen leva där inne. Titta på filmer. Helst sorgliga så man får gråta. Äta glass direkt från förpackningen. Dricka mängder av favoritdrycken. Gråta lite till. Ringa bästa tjejkompisen för att bli peppad. Sova när som helst. Och gråta. Äta mer glass. Fler filmer. Fler telefonsamtal. Men så är det inte. Det enda smått ohygienska jag (enligt min mamma) gör är att jag dricker direkt ur isteförpackningen. Ojdå.
Gråter gör jag. Ganska mycket. Men jag gör det samtidigt som jag gör alla vanliga vardagssysslor. Ibland inne i badrummet, om jag nu vill vara ensam med mitt brustna hjärta i cirka 10 minuter. Det andra kan jag inte göra.
Livet går vidare och har inte tid för dina sorgutbrott. Världen stannar inte upp för att en pojke inte vill ha dig längre. Faktum är att världen inte stannar upp för något, än mindre någon. Så det är väl den första läxan jag fick lära mig när jag var 17. Ur ett universellt perspektiv är du aldrig så pass viktig.

Vill åka tillbaka i tiden. Sådär ett halvt år bak.
Kommer du ihåg när du verkligen kämpade för att få min uppmärksamhet?
När du sa att du gillade mig första gången? När du skrev söta saker i hopp om att jag skulle känna likadant?
Kommer du ihåg när vi skulle träffas? Jag var så nervös. Du var så fin och jag kunde inte tro att du ville träffa mig. Kramar. Så många kramar. Ändå inte tillräckligt.
Kommer du ihåg när jag sa förlåt för att jag inte vågade kyssa dig? Jag hade fortfarande dåliga minnen från min senaste kyss. Du sa att det var okej och sen pussade du mig i pannan istället. Vi var ute, det var mitt i natten och allt var mörkt förutom juldekorationerna. Jag var fascinerade över hur vacker den stora julgranen var när det var så öde runt om oss och du gjorde mig gladare än vad jag hade varit på länge.
Kommer du ihåg när vi kysstes första gången? Man kan säga att jag inledde det, jag tog initiativet utan att riktigt tänka på det. Och jag är glad att jag gjorde så. Det är fortfarande ett fint minne hos mig.
Kommer du ihåg när vi sov tillsammans? Du somnade snabbt medans jag sov knappt. Jag var upptagen med att förundras över hur otroligt underbar du var. Ingen hade behandlat mig så innan.
Kommer du ihåg när jag bröt ihop mitt i natten när vi satt i köket tillsammans? Egentligen var det du som mådde dåligt. Du drack så mycket kaffe och sa inget alls till mig. Jag blev orolig, ville inte att du skulle vara så nere. Försökte få kontakt med dig och jag pratade en massa. Inget funkade och till slut bröt jag ihop. Inte bara för din skull, för mig själv också. Allt blev för tungt att bära. Kunde inte hantera dina problem och mina samtidigt. Du kramade mig och sa lugnande saker. Gav mig ett glas med vatten och tvingade mig till att sova. Jag grät ännu mer och du fortsatte hålla om mig, sen somnade jag.
Kommer du ihåg alla de gånger vi bråkat och jag ignorerat dig. Jag är envis men du är kanske envisare. När vi började prata sa du att du var rädd att förlora mig och jag sa att än var jag kvar. Jag planerade inte försvinna på ett bra tag. Trots alla jävla bråk. För jag älskade dig för mycket.

Jag föll så hårt för dig där i december men fick aldrig kalla dig för min. Jag accepterade det då och tänkte att jag mycket väl kunde vänta på dig. Jag trodde jag kunde vänta hur länge som helst men jag hade fel. Ju mer tiden gick desto jobbigare blev det. Och nu kan jag förlora dig. Kommer antagligen göra det och det gör ännu mer ont att tänka på.

You taught me what it's like to want someone so much it hurts.
You taught me what it's like to love someone so much it hurts .
You taught me what it's like to miss someone so much it hurts.

Jag är ett känslomässigt vrak. Är hela tiden nära till att gråta. Idag ska vi till mina syskons farmor och farfars hus och jag måste hålla god min hela dagen. Imorgon ska jag träffa min bästa kompis och antagligen gråta som fan. Jag orkar inte vara så ovetande som jag är nu. Tror ju så klart att det värsta ska hända. Varför skulle han vilja stanna med mig? Jag bara vet att jag kommer förlora honom och det gör ont i mig.

Det gör så ont i mig. Har bölat hela kvällen nu. Orkar inte gå igenom detta igen. Jag vill ju bara känna att jag betyder något för någon. Men jag hade fel återigen.
Kan inte sluta gråta, vad ska man göra åt det?

Vet ni vad som är sorgligt? När föräldrar försöker köpa din kärlek. Just nu lockar pappa (biologiska) med resa till Stockholm och "Tänkte försöka hinna grönan också.". Han vet att jag älskar Gröna Lund. Har så awesome minnen därifrån med min nästan släkting som också är 97:a. Grönan är det bästa nöjesfältet imo.
Grejen var att min pappas kusin ska gifta sig och bröllopet är barnfritt. Alltså behöver mina småsyskon en barnvakt. Där passar jag in i bilden! De tycker att jag ska resa till Stockholm, inte vara med på min släktings bröllop, sitta i en stuga i skogen utanför stan och passa småbarn som bara vill leka med sina iPads. Jag sa "ehm jag ska se om jag ens är ledig den helgen...". Nu när de fråga igen sa jag att jag inte kunde och då hade vi plötsligt haft en deal och nu var det mitt fel att deras planer inte funka. Förlåt men hur är det mitt fel att ni bokar saker utan att kolla om jag ens ska med? Och det är inte mitt problem heller. Fan vad ni är duktiga på att alltid skylla på mig. Tack.

Klassfest. Jo men det låter väl kul? Mina föräldrar kommer antagligen inte låta mig gå, men jag vet inte om jag ens vill. Har inget emot mina gamla klasskompisar, visst hade det varit trevligt om de snackade med en men det är nog för mycket begärt. Jag var inte särskilt populär. Lite osynlig nästan. Jag ska nog fråga de tre människorna jag verkligen gillar och se om de ska dit. I så fall kan jag tänka mig att försöka övertala mina föräldrar. Vill ju ändå komma ifrån min tråkiga vardag lite, fest verkar som ett bra alternativ.
Något annat händer också imorgon. Någon kommer hem. Skiter i allt jag hört om honom, just nu känner jag bara saknad.

Jag är rädd för att bli utnyttjad.

När jag var yngre utnyttjade mina vänner min blyghet. Jag sa aldrig nej, det visste dem, och därför gick jag med på det dem bad mig om. Det här med att jag inte kan säga nej, ja det utnyttjar folk än idag. Jag är naiv. Vill alltid tro det bästa om folk. Tyvärr har jag ofta fel om saker och folk.

Efter gymnasiet började fick jag en annan syn på denna rädsla, en ny sida av den. Bli utnyttjad av en kille. Jag blev det i höstas och jag mådde skit och gör det till viss del fortfarande. Att detta ska hända igen... jag vet inte om jag orkar det. Har stått ut med mycket men det var något av det värsta. Att känna sig så obetydlig. Att man inte skulle vara mer än sin kropp. Jag har kanske inte världens bästa personlighet, men det finns fanimig mer än bara mina former. Händer detta igen kommer jag stänga ner totalt. Skita i allt och bara ge upp.

Allt är en enda röra. Kan någon skjuta mig i huvudet så jag inte behöver tänka mer? Tack.
Hur vet man vem man ska lita på? Jag har blivit sårad så många gånger och det suger. Vem är nästa? Jag tror jag vet och nej. Nej. Vem som helst men inte den personen. Hade gjort vad som helst för dig men börjar tvivla på att du känner likadant längre. Känns som att du har ändrat dig. Och nu bara väntar jag på att du ska försvinna. Vill bara gråta just nu.